Simon har fått en ny familj på Gotland, men nu tvingas han att ta avsked av Konsta som inte flyttar med till fastlandet

Sista Sommaren På Gotland

Sommaren blev minst sagt kaotisk. Det var
ett ständigt rusande mellan blöjor, jobb på teatern och
fotbollsmatcher. Jag ville inte helt tappa kontakten med Konsta men
efter att han flyttat hade han alltid Lasse med sig på matcherna och vi
två hade inte mycket att säga varann. Vi tittade lika förvånat på varann
varje gång; Vafan gör du här?
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till Konsta, han fnös mest
åt mina försök att snacka fotboll med honom. Än värre blev det av att
fotbollstränaren Tommy, den alkoholiserade kompisen till Lasse, totalt
nonchalerade min närvaro.
Till slut var det bara att ge upp helt enkelt. Med sorg i hjärtat sa
jag adjö till Konstantin, gav honom ett kuvert med foton, det var bilder
jag tagit under vår tid tillsammans.
– Du kan väl hälsa till Tintin?
Han stod tyst, fortfarande svettig efter matchen som hade slutat 0-0. Myggorna surrade i kvällsbrisen, de letade kvällsmat.
– Ska du inte duscha?
– Hinner inte, vi ska grilla korv, sa Konsta med en neutral blick.
Jag ville säga något mer så jag hälsade från Pea och sa att de måste komma och hälsa på nån gång innan vi flyttade.
– Ska ni flytta? Varför då?
– Jomen du vet, sa jag dröjande, det är Pea… hon ska börja plugga.
Han visste förstås inte det men loppet var ändå redan kört, vi skulle
skiljas och aldrig ses mer. Det visste vi bägge två och jag kände mig
som en skurk.
Ett bilhorn tutade, Konsta ryckte till. Jag såg att han blev ledsen för nu var det oundvikliga ögonblicket inne.
– Vi kommer snart att ses igen, det lovar jag Konsta, förr eller senare
syns vi, eller hur? Och tills dess får du se till att bli bättre på
mittfältet. Du måste lära dej att vårda bollen och inte ha så bråttom.
Fattar du?
Han förstod precis men sa ingenting.
– Du har redan talang och bollkänsla, allt du behöver är lite kyla i magen. Iskyla.
Det tutade igen, nu två signaler. Konsta slängde oroligt med handen
efter några flygfän som hade samlat sig strax nedanför det vänstra
knäet.
– Har du ont?
Han grimaserade lite och sa snabbt:
– Pappa vill att jag ska sluta. Det tar för mycket tid säjer han.
Vreden kom som en blixt och impulsen att springa fram till bilen, släpa ut Lasse och ge honom på käften var svår att stå emot.
– Lyssna inte på honom, han kan ju absolut ingenting om fotboll,
pressade jag fram. Du ska inte sluta, tvärtom Konsta, du kan gå hur
långt som helst. Men det är hårt arbete som gäller, glöm aldrig det
grabben!
Konsta viftade med handen efter några myggor och drog den sen genom det
svettiga håret. Han blottade sina vita tänder i ett leende som fick mig
att le tillbaka.
Det tutade för tredje gången, Lasses ilskna SAAB 99-horn signalerade att ”Kommer du inte nu ungdjävel så får du GÅ hem!”.
– Jag måste gå nu, sa han.
– Jag vet Konsta. Ha det bra nu för tusan! var det sista jag fick ur mig innan han sprang bort över gräset.
Minuten senare var bilen borta och jag skulle aldrig mer återse Konstantin.